Feber och förståsigpåare

Jag fastnade vid Agatas inlägg om febern, och hennes aha-upplevelse. Mycket för att jag hade en liknande upplevelse för snart ett år sedan. Efter det första evenemanget med min då blivande förening konstaterades att jag inte hade en aning om hur jag egentligen skulle känna mig om jag hade feber.

Det var en helg med strålande sol, 30 grader på dagarna och 2 grader på nätterna. Vi sov ute i paviljong och självklart drog jag på mig någonting redan första natten. Jag blev yr och luddig i huvudet men bortförklarade dethela med värmeslag, vätskrebrist eller näringsbrist (allt beroende på tidpunkt). Inte var jag sjuk, inte jag inte det var ingen fara. Väl hemkommen (efter en helvetisk sista dag då det kändes som om hela världen snurrade) konsulterade jag termometern som sa 39 grader alltså legal feber. Min normaltemp är närmare 36, vilket gör att termometern alltid hävdar "feberfri", som mest brukar jag komma upp i 37,5. Jag hade under hel den här tiden ingen aning om att det var feber jag dragits med under helgen, jag har ju aldrig feber.

Var vill jag nu komma med detta, kanske till det faktum att vi alla är individer. Det måste vara svårt att bestämma vad som är "norm" när så mycket och så många faller utanför denna norm. Ändå finns alla dess förståsigpåare, som stenhårt håller på normen och som verkar ha svårt att förstå det individuella eller individen.

Jag tänker inte gnälla, eller försöka vinna sympatiröster på min aha-uppelvelse. Det är endast och enbart en aha-upplevelse i mitt liv, en punkt när jag insåg hur lite jag visste om mig själv och min egen kropp. En upplevelse som jag kommit att tänka på i samband med att jag läste Agatas funderingar i ämnet. Det här är mina, i sammanhanget antagligen betydelselösa, tankar och funderingar intet annat.