Begravning

och nu har jag ingenting som håller mig kvar till den staden. Det finns ingenting där för mig längre, vilket är både skönt och lite vemodigt. Rotlöst, som om jag tappat fästet och marken jag än gång växte på. Förvirrande, jag har fortfarande inte sörjt färdigt sedan förra begravningen och jag får svårt att särkilja vem jag gråter över, vem det är jag saknar.