Fixarhelg

Den alldeles underbar vårlördagen spenderades tillsammans med mängder av sol, frisk luft och medlemmar i Riddarlaget. Det inbjöd till fixarhelg och inventeringen av både banan och resélådorna blev äntligen av. Allting packades upp, sorterades, vädrades och torkades innan hela härligheten packades ner igen. Allt som allt (och som vanligt) en mycket trevlig dag som gjorde det värt den tidiga uppgången och sena hemkomsten.

Allting

är inte grått och trist, jag hade totalt glömt bort auktionistfyndet jag gjorde för ett tag sedan. I en av dörröppningarna stod en stor och fin och alldeles alldeles underbar röd sammetsfåtölj. En sån där med hög rygg och bullig trevlig sits. En sån som jag alltid drömt om. Den närmare titten visade att fåtöljen var allting jag önskade och lite till, den var också reserverad... Nåväl lite längre bort i gången stod vad jag först trodde var en liten pall, med dyna i läder och mässingsdekoration. Dynan var lite sliten, men "pallen" gick att fälla ihop vilket avgjorde saken. Den ska få följa med Majoren och kistorna ut i fält under sommaren. Ägarinnan till auktionistfirman talade om att det var en kamelsadel, vilket bara gör pallen ännu mer älskad (för det är inte alla som kan säga att de har en kamelsadel hemma i vardagsrummet).

bonusbild på Leoparden när han är på sitt sötaste och bästa humör

Det blir aldrig som man tänkt sig

Vi skulle ha åkt ut och fotograferat färdiga objekt idag, bara ha det trevligt och umgåtts på Riddarens lediga dag. Som vanligt kom det någonting ivägen, i det här fallet ett däckbyte och stalltjänst. Som vanligt alltså, vi planerar och tänker "den här dagen ska vi bara göra det här", "i helgen så fixar vi det" eller "imorgon ska vi ha en mysdag" och alltid kommer det någonting ivägen. Alltid skjuter vi upp det och alltid blir jag lite besviken eftersom jag sett fram emot den där mysdagen, hantverkshelgen, "vad det nu kan vara" dagen. Trots att man kan tycka att jag borde lärt mig vid det här laget, men icke.
Just nu känns livet inte lika roligt som det borde, det är gnäll och måsten och upptagna dagar och helger och ingen ljusning syns längs horisonten.

När allting bara känns gråtrist

Grått ute grått inne, grått i hjärta grått i sinne

Livet känns grått, och trist. Fyllt med en mängd olika borden och måsten, men jag har tappat sugen. Klänningarna ligger halvfärdiga, de nya projekten hopar sig och jag har inte lust med någonting. Vad spelar det egentligen för roll? Liten och ledsen och längtar efter att få krypa ihop hos någon, men Riddaren jobbar sent och leoparden bara går sin väg. Alltså sitter jag här och känner det gråa breda ut sig, det har en sur bismak av barndom och uppväxt. Flashback till allt jag hellst vill behålla inlåst djupt inne i mitt mörka innre och bara glömma. Det är en elak måndag två dagar för sent.

Livet verkar säkert bättre imorgon, även om det inte känns så.

Fix färdigt?

Riddarlaget inbjöd till fixarhelg, föreningens saker skulle sorteras och eventuellt lagas inför säsongen. Någon lagning blev det inte, det bars saker, sorterades saker och kastades saker (paviljonger med svartmögel är ingen höjdare). Något lagande hann vi inte med alls, däremot haffades jag in och fick i uppgift att ta fram inventeringslistor, instruktioner till reséväpnarna och skrapa ihop åsikter samt idéer från riddare och väpnare. Så nu sitter jag här, bollar ideér med Riddaren och försöker förtvivlat komma på vad vi gör under ett spel och vad som finns (och bör finnas) i de där lådorna jag ska inventera. Vilket är attans så svårt, jag känner mig lite lätt förvirrad och inte alls redo för spelen eller genrepet som kommer.

Nya och gamla fynd

Jag är en samlare och jag samlar på de mest lustiga saker, som udda, vackra koppar. I vårt köksskåp finns tre hyllor med olika koppar. Det är Riddarens klassiska kaffekoppar och muggar med variernade loggor. Det är min gigantiska lövtunna temugg, från gotland. Ett gäng beige-gröna kaffekoppar från serien Sweish Grace (matchar gammelmormor rosenservis så perfekt) och en samling klassiska kaffe- och tekoppar från Blå Blom. Koppar i ett, två eller tre exemplar. Koppar från samma serie med i olika färg. Udda älsklingar och samstämdt arvegods. Nyaste tillskottet är två klassiska Brittiska tekoppar fyndat på lokala auktionisten, omöjliga att gå förbi. Med riddarborg och "cottage" på utsidan och en blomsterbukett på insidan av koppen. Jag har en kopp för varje tillfälle, för varje humör och för varje te- kaffe- eller chokladsort. Precis så som det ska vara.

Hur gör de?

Alla de som ser så världsvana ut, som improviserar och som inte ser ut att bery sig det minsta om de gör bort sig lite eller inte. Hur gör de? Hur klarar de av det?
Det ställer min värld (min väldigt inrutade, ordnade värld) uppochned när någon av dessa obekymrade människor säger sig vara lika osäkra och rädda som jag är.
Nu senast är det prinsessan som skakat min tillvaro. Ända sedan jag såg rollistan för första gången jag har haft en liten inre önskan om att ha den rollen (fina klänningar och allt det där). Men nu när den kanske kan blir verklighet så tvekar jag våldsamt. Jag kan inte hantera situationer där jag inte vet riktigt vad som förväntas av mig. Improvissationsteater, hjälp! Jag som bär mina känslor så synliga på utsidan. Och det lyckliga slutet som skulle tvinga upp mig i en lustig sadel på en, visserligen genomsnäll men ändå ganska främmande häst. Dubbelt hjälp!
Och ändå så önskar en liten exhibitionistisk del av mig ingen ting annat än att få den där rollen som innebär rampljus och en chans att använda alla fina klänningar...
Hur 17 gör de, egentligen?