Nya och gamla fynd

Jag är en samlare och jag samlar på de mest lustiga saker, som udda, vackra koppar. I vårt köksskåp finns tre hyllor med olika koppar. Det är Riddarens klassiska kaffekoppar och muggar med variernade loggor. Det är min gigantiska lövtunna temugg, från gotland. Ett gäng beige-gröna kaffekoppar från serien Sweish Grace (matchar gammelmormor rosenservis så perfekt) och en samling klassiska kaffe- och tekoppar från Blå Blom. Koppar i ett, två eller tre exemplar. Koppar från samma serie med i olika färg. Udda älsklingar och samstämdt arvegods. Nyaste tillskottet är två klassiska Brittiska tekoppar fyndat på lokala auktionisten, omöjliga att gå förbi. Med riddarborg och "cottage" på utsidan och en blomsterbukett på insidan av koppen. Jag har en kopp för varje tillfälle, för varje humör och för varje te- kaffe- eller chokladsort. Precis så som det ska vara.

Hur gör de?

Alla de som ser så världsvana ut, som improviserar och som inte ser ut att bery sig det minsta om de gör bort sig lite eller inte. Hur gör de? Hur klarar de av det?
Det ställer min värld (min väldigt inrutade, ordnade värld) uppochned när någon av dessa obekymrade människor säger sig vara lika osäkra och rädda som jag är.
Nu senast är det prinsessan som skakat min tillvaro. Ända sedan jag såg rollistan för första gången jag har haft en liten inre önskan om att ha den rollen (fina klänningar och allt det där). Men nu när den kanske kan blir verklighet så tvekar jag våldsamt. Jag kan inte hantera situationer där jag inte vet riktigt vad som förväntas av mig. Improvissationsteater, hjälp! Jag som bär mina känslor så synliga på utsidan. Och det lyckliga slutet som skulle tvinga upp mig i en lustig sadel på en, visserligen genomsnäll men ändå ganska främmande häst. Dubbelt hjälp!
Och ändå så önskar en liten exhibitionistisk del av mig ingen ting annat än att få den där rollen som innebär rampljus och en chans att använda alla fina klänningar...
Hur 17 gör de, egentligen?

Feber och förståsigpåare

Jag fastnade vid Agatas inlägg om febern, och hennes aha-upplevelse. Mycket för att jag hade en liknande upplevelse för snart ett år sedan. Efter det första evenemanget med min då blivande förening konstaterades att jag inte hade en aning om hur jag egentligen skulle känna mig om jag hade feber.

Det var en helg med strålande sol, 30 grader på dagarna och 2 grader på nätterna. Vi sov ute i paviljong och självklart drog jag på mig någonting redan första natten. Jag blev yr och luddig i huvudet men bortförklarade dethela med värmeslag, vätskrebrist eller näringsbrist (allt beroende på tidpunkt). Inte var jag sjuk, inte jag inte det var ingen fara. Väl hemkommen (efter en helvetisk sista dag då det kändes som om hela världen snurrade) konsulterade jag termometern som sa 39 grader alltså legal feber. Min normaltemp är närmare 36, vilket gör att termometern alltid hävdar "feberfri", som mest brukar jag komma upp i 37,5. Jag hade under hel den här tiden ingen aning om att det var feber jag dragits med under helgen, jag har ju aldrig feber.

Var vill jag nu komma med detta, kanske till det faktum att vi alla är individer. Det måste vara svårt att bestämma vad som är "norm" när så mycket och så många faller utanför denna norm. Ändå finns alla dess förståsigpåare, som stenhårt håller på normen och som verkar ha svårt att förstå det individuella eller individen.

Jag tänker inte gnälla, eller försöka vinna sympatiröster på min aha-uppelvelse. Det är endast och enbart en aha-upplevelse i mitt liv, en punkt när jag insåg hur lite jag visste om mig själv och min egen kropp. En upplevelse som jag kommit att tänka på i samband med att jag läste Agatas funderingar i ämnet. Det här är mina, i sammanhanget antagligen betydelselösa, tankar och funderingar intet annat.

Begravning

och nu har jag ingenting som håller mig kvar till den staden. Det finns ingenting där för mig längre, vilket är både skönt och lite vemodigt. Rotlöst, som om jag tappat fästet och marken jag än gång växte på. Förvirrande, jag har fortfarande inte sörjt färdigt sedan förra begravningen och jag får svårt att särkilja vem jag gråter över, vem det är jag saknar.

Earth hour

Lördagens nedsläckta timme spenderade i skenet av levande ljus. Vi såg till att noga stänga av alla olika apparater (skärm och tv brukar annars automatiskt hamna i standbye läge) rota fram alla typer av värmeljusstakar vi kunde hitta eftersom leoparden har ovanan att peta omkull vanliga ljusstakar. Riddaren bjöd på en avslappnande helkroppsmassage, på det hela ett trevligt sätt att spendera ett icensatt strömmavbrott.

Storstädning

Efter insikten att den nya fina knyppeldynan inte skulle få plats i skrymslet, och efter att Riddaren ville se Rent hus (där det kryllade av textilätande ohyra) togs ett gemensamt beslut om en storstädning i arbetsrummet. Allting plockades ut, och fyllde nästan upp hela sovrummet. Hela skrymlset damsögs och våttorkades, till leopardens stora förskräckelse damsugaren är en livsfarlig varelse. Och så organierades det mesta tillbaka in igen. Några saker får flytta upp på vinden istället, medan andra tillkommit. Riddarens vapen har fått flytta in, de skulle inte trivas i vindsförådet. Detsamma gäller rustningen som numera bosatt sig i hallgarderoben. På det stora hela känns det som om skrymslet är rymligare nu än vad det var innan, vilket är trevligt.

Jag lever...

...och tassar på med mitt instabila korthus till liv. Det hankar sig fram sakta men säkert och har blivit, i alla fall lite stabilare.