Efter att ha sett ett program om folkhemmets bä och bu, främst det senare, kan jag inte låta bli att undra. Visst har de analyserande i "världens modernaste land" (som programmet hette) en stor poäng när de deklarerar att miljonprogrammet och slit och släng principen med nya möbler varje år är ett otyg. Att vi idag inte uppskattar eller känner för hantverk på samma sätt som vi gjorde då. Att vi idag inte möblerar ett hem för livet utan snarare för en liten tid. Men samtidigt så är återbruk och "vintage" (som det så fint heter) på uppgående. Begreppet "shabby chic" överflödar tradera och större delen av nätets inredningsbloggar går i vitt vitt vitt. Varje ort med självaktning har minst ett loppis eller en auktionist, och de tar ofta ganska hutlöst betalt för sina "nyantika" saker. Jodå det säljs nyantikt, jag har själv en pidestal som försäljerskan först hävdade var antik. Jaha, sa min fader som var den som inhandlade pidestalen, är den mer än hundra år gammal, den är ju spikad men nya spikar? Njae svarade försäljerskan och ändrar sig till att den är nyantik (!).
Alla är ute efter fynd, för på loppisar kan man fynda allt och nåde den som petar på det någon annan har tänkt sig. Då får man minsan höra att det redan är tingat, taget, bort med tassarna från mina fynd. Alla vill ha någonting unikt, alltså tar man hem sitt fynd och bättrar på det, får det gamla att se mer slitet ut, eller mer vitt ut, eller både och.
I mitt stilla sinne undrar jag hur länge trenden kommer hålla i sig. Och vad som händer sedan med alla återbrukade shabby chicade vintage prylar, åker de på sophögen i en slit och slänganda eller tillbaka till samma loppis där de en gång "fyndades"?
