Så går en dag ifrån vårt liv

Dagarna rullar på fort nu, för fort, sakta ner, det är nästan så jag vill kliva av ett tag. Ta det lite lugnt och komma ikapp. Livet blev inte som planerat, för vem kan planera in en trasig kropp och en oförstående sjukvård? Känner mig handikappad, är i beroendeposition och tycker inte om det det minsta. Försöker få tid och framför allt ork till att sy alla måsten, samtidigt som media räknar ner och konstant påminner mig om hur kort tid som är kvar. Till någonting jag borde se fram emot med glädje, men som nu bara känns som ytterligare ett måste och inte det minsta roligt. Upptäcker hur självförtroendet dalar och negativa känslor flyter upp till ytan. Balanserar på en tunn linje, vill inte mycket mer nu. En hosa har jag lyckats med, och en halv jacka. Ett litet steg på rätt väg. Min PoS har fått ge vika, trots att jag följde mönstret blev den stor som ett hus. Den ligger upprepad och väntar på att jag ska få den tid jag inte har.